Som utlovat

Som utlovat, prologen (som den är just nu) till mitt första fantasy-manus. Detta är efter omskrivning fem, lär antagligen bli ett par till med tiden.

Kommentera gärna :) 

 _________________________________________________________________________________________________

 

 

PROLOG:

SPRUNGET UR TIDEN

 

  

Trädens vajande grenar vittnade om allt var som vanligt. Solen stod lågt över himlen, de sista solstrålarna letade sig fram över trädtopparna för att snart försvinna.
   Den unga kvinnan la inte märke till något av detta. Hon befann sig i sin egen värld, en värld som hon snart skulle lämna. En vindpust strök hennes armar, i den ärmlösa, vita sidenklänning hon bar. Det var första gången i sitt liv hon haft ett liknande plagg på sig, och det skulle också bli den sista.
   Skogsstigen hon följde lutade svagt uppåt.
   Hon stannade.
   I skogsbrynet, till vänster om henne, stod en kronhjort och följde henne med blicken. Det ståtliga djuret verkade vilja säga henne något, men hon förstod inte vad. Hon hade alltid tyckt om djur och hade studerat dem i deras vilda tillstånd. För henne var de mer än en källa till mat och kläder. Ett snabbt leende undslapp hennes läppar när hon tänkte på alla de timmar hon spenderat i skogen. Hon fortsatte gå.
   Luften blev kyligare när solen försvann.
   Det blev glesare mellan träden samtidigt som stigen blev bredare. Marken under hennes fötter var hårdpackad jord, men kändes av någon anledning mjuk som sand. Hennes blick gick till björkskrinet hon bar i sina händer. Inuti, förvarades arbetet av hennes två sista år, något hon lagt ner hela sin själ i och var stolt över.
   Facklor i marken visade henne vägen.
   Ingen hade försökt övertala henne att det beslut hon tagit var fel. Istället, tyckte hon sig märka att folk såg på henne med respekt.
   Ljuset från facklorna lyste upp stigen som om det var mitt på dagen. Värmen slog emot henne när hon kom in i ljuset. Facklorna satt utplacerade med två fots mellanrum och när hon tittade upp, kunde hon inte se slutet på stigen.
   En kråka flög förbi ovanför hennes huvud. Hon stannade samtidigt som den flaxande slog sig ner på en gren ovanför fackelstigen. Dess skriande sände en kall kår genom henne. Det var något med kråkor som hon aldrig hade gillat. Döden tycktes alltid finnas i deras närhet. En ilning av obeslutsamhet smög sig över henne när hon betraktade fågeln, men i samma ögonblick som hon slet sin blick ifrån den, återkom hennes beslutsamhet.
   När hon lyfte blicken stod en man i kåpa på stigen framför henne. Mannen ansikte syntes inte under huvan, men hon visste vem han var. Han tillhörde dem. Ingen av dem sa något. Tillsammans slog de följe den sista sträckan. De kom fram till en skogsglänta där skogen tog slut och bergen tog sin början.
   En grotta fångade hennes uppmärksamhet.
   Ur skuggorna trädde ett halvdussin figurer iklädda samma slags kåpor som mannen vid hennes sida. Utan ett ord anslöt han vid deras sida. Sällskapet stämde upp i en monoton sång på ett uråldrigt språk.
   Ur grottan steg en man iklädd en vit rock med huva över huvudet. När han drog bort huvan, kände hon igen hans ansikte. Det tillhörde den man som hon litade mest på av alla människor. Hon sjönk ner på ett knä samtidigt som en vindpust drog genom hennes klänning. I vördnad böjde hon på huvudet och höll björkskrinet framför sig.
   Till den monotona melodin steg mannen fram och öppnade skrinet. Han synade innehållet under tystnad. Det var den längsta minut hon upplevt under sina senaste två år i livet. Hon ville få visshet om det hela varit värt det eller inte, allt skulle avgöras i denna stund.
   När mannen till slut uttalade en fras hon fått lära sig utantill, en fras av godkännande, kände hon lättnad. Tonerna från de sjungande människorna steg till en högre klang, när hon fick resa sig upp. Mannen visade med en handgest mot grottan och de gick in.
   Hon hade aldrig tidigare varit därinne. Det var endast till för de utvalda, en skara hon snart skulle ingå i.
   Facklor vägledde dem.
   Hon stannade när hon såg den.
   Kammaren.
   Den var oval med tre ingångar. I skåror i väggarna stod lampor som gav ett behagligt sken. Det var dock inte det som fångade hennes uppmärksamhet utan det vita bordet av marmor i kammarens mitt. Intill bordet stod ett mindre bord, där hon ställde ifrån sig björkskrinet med öppet lock. Hon kastade en sista blick på innehållet innan hon steg bort ifrån skrinet.
   Mannen visade med en handgest mot det vita marmorbordet.
   Hon visste vad han ville att hon skulle göra, det var nästa steg i ceremonin. Hjärtat började ofrivilligt banka hårdare när hon varsamt sjönk ner på stenbordet. Den kalla marmorn fick hennes hud att knottra sig.
   Ett dryckeskärl placerades i hennes händer.
   Drycken smakade beskt, hon kände omgående av dess verkan. Ögonlocken blev tyngre, och den monotona musiken från skogen utanför hördes med ens tydligare, som om kören befann sig i kammaren.
   En avslappnad känsla infann sig hos henne.
   Det sista hon såg innan hennes ögonlock föll samman, var hur mannen plockade upp det smycke hon arbetat på de sista två åren. Den blå kristallen i dess mitt glittrade i kammarens ljus.
   Ögonblicket senare blev allt runt henne mörkt.

 

4 aug 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)